Flöjtens förtrollande sång

Ett fattigt »fålk», som bodde i skogen, hade en son. Denne gick ofta till stranden att fiska, och stundom hade han sin flöjt med sig, det enda han egde. En dag, då han satt och blåste det bästa han kunde, syntes i vattnet vid stranden en skön jungfru: hennes hår var fullsatt med perlor och på fingrarna hade hon granna ringar — ack, hvad hon var skön! Och dertill söng hon så ljufligt och han blåste bättre än han förr nånsin gjort, men när han slutade, höll hon ock upp med sjunga. Slutligen, betagen i den sköna varelsen, nalkades han henne, men — då försvann hon.

Natt och dag tänkte han på den sköna flickan, och han sökte henne länge förgäfves vid stranden. Men åter en dag gick han ner till sjön att fiska: han fann henne då ej heller och han hade ingen lust att fiska. I stället började han blåsa på sin flöjt det vackraste han kunde: och straxt syntes den sköna flickan, och hon söng ljufvare än det ljufvaste i verlden. Men när hon söng så, att hon tycktes glömma allt annat, skyndade ynglingen bort för att omfamna henne, då, i det samma hon vände sig för att fly, såg han att hon var — ihålig bak: det var hafs-frun! Dermed försvann all kärlek hos honom, och det vardt länge innan han åter blåste på sin flöjt.
Elisabeth Bolin.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.166