Flickan och Skogsbysen

Några barn voro engång ute för att »bädä bandar» till »tyning». De hörde öfver allt Bysen gnägga i skogen: de andra barnen blefvo rädda, men flickan bara skrattade och ropade åt Bysen: »Kanst däu na mi', Skogs-byse! så kum u kla mig!» — Bäst hon så öfvermodigt gycklade med Skogsbysen, gjorde han så mycket att hon föll raklång opp i elden, och brände sig och sina kläder rätt illa men då skall man tro blef det en glädje och ett gnäggande i skogen hvilket nära alldrig velat taga någon ända!
Joh. Wallin, i Akebäck.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.138-139