Flickan och sjörådet

En flicka gick i en äng och letade blommor. Då hörde hon från stranden ett så »grannt spel». Hon tyckte det var oändligt ljufligt och gick dit åt »spelet» hördes. Snart såg hon en gråklädd man, som lockade och smekte: hon blef slutligen af hans ljufliga spel alldeles betagen, så att hon utan att veta det var nere hos »sjörådet»» (Näcken), der det var de grannaste rum och salar, liksom på ett kunga-skepp. Der nere hade hon allt godt och allt nöje, och sjörådet fägnade henne med sitt vackra spel; men hon fick alidrig komma opp och till menniskor. — Nå, hon var borta och blef borta; och hemma sörjde föräldrarne henne såsom död.

När året var omgånget, fick hon ett litet barn en son ; men ändock så gråt hon och sörjde mycket: »sjörådet» sökte muntra henne med sång och spel, men det hjelpte föga. En dag satt hon och tvättade sitt lilla barn hörde hon klockorna ringde hemma, och gret så att tårarna såsom stora »sliar» (slånbär) föllo ned på barnet. »Sjörådet» spelte för henne det vackraste han kunde, och frågade henne slutligen med ängslan: »hvad hon var så bedröfvad öfver.» Hon svarade då: »Skulle jag ej vara bedröfvad, som nu på ett helt års tid ej fått komma i kyrkan och höra Guds ord!» »Sjörådet» ville ej släppa henne ifrån sig; men efter många böner fick hon gå hem och i kyrkan, dock med löfte att hvarken helsa på eller tala med någon menniska, och att komma åter till honom och sitt lilla barn innan Presten ginge af predikstolen.

Ja, hon kom i kyrkan, grannare än någon annan, satte sig tyst jemte sin mor i hennes bänk; och ingen kände igen henne. Slutligen kände dock modren henne och frågade hear hon varit och hur det var fatt; men hon teg och svarade ej ett ord på modrens alla frågor. Men till slut brast modren i gråt, och då började dottern ock gråta, och talte nu om allt hvad som händt henne: dock ville hon ej bryta sitt löfte, öfvergifva sin son och följa modren hem. Denna sade då att allt var sjörådets synd, och att hon borde öfverge både honom och hans unge. Mellertid gick Presten af predikstolen: då hörde man »sjörådet» med ynkelig stämma utanföre ropa henne vid namn: »Kom, kom; den lille gråter!» — Men hon gjorde sig hård, gick hem med modren och öfvergaf »sj örådet» och den lille; men de vågade alldrig släppa ut henne ensam.

(Man skall ha' »laggt upp» en skön och ömkelig visa om denna händelse.)
B. Timgren, f. 1788.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.187-188