Fiskelycka och förräderi

En Bonde brukade flitigt stranden, och han hade en så god fiskelycka att alla förundrade sig deröfver och afvundades honom; men han ville alldrig vara i sällskap med andra på sjön, utan fiskade alltid ensam. — Men han hade en »snidig» dräng, som undrade öfeer detta, och stälde engång så väl till att Bonden måste ta' honom med sig i båten, och så kommo de ut på sjön. Då de nu voro ett godt stycke från land, blef det ett fasligt brus i vattnet, och snart kom en så skön qvinna uppå vågorna. Bonden blef ej förfärad, utan han steg ned med haffruen, ty det var hon, och drängen följde efter: snart kommo de på de grannaste gröna marker och kommo så in i Haffruens präktiga kristall-slott under vattnet. — Drängen var ej länge der förr [än] han åter befann sig i båten igen, som då var full af den grannaste fisk hvarmed han ock kom lyckligt i land; men Bonden, som sålunda förrådt Haffruen så att två ögon till hade fått se hennes rike under vattnet, syntes alldrig mera till på den gröna jorden.
Kristen Kristensson, vid Tjeldare i Boge.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.173-174