Finnflickor och galna grisar

Ett finn-fartyg låg i Ronehamn och folket var i land. Trenne matroser pratade då med tre muntra pigor, som dock visade sig rätt spotska vid sjömännens kärleks-förhoppningar. Men då slogo finnarne vad mot sina silkesdukar, att de alla tre nästa natt skulle komma om bord till dem, om de så ville eller icke. »Nej, det var då omöjligt!» utropade flickorna, och så höllo de genast penningar mot matrosernas dukar.

Emellertid blefvo pigorna snart häpna för sitt vad, ty de betänkte, att de dock hade att göra med trollska finnar; och derföre så beklagade de sig härom för sin mat-moder. Hon ogillade deras oförsigtighet, men ville då i alla fall bjuda till att hjelpa dem, ty hon »kunde så mycket». Derför, sedan hon på en stund lånat deras särkar, gaf hon dessa åter och derjemte hvar sig ett förkläde och sade till dem: »Gån nu och lägg' Er med 'skört' (kjortel) och särk, ty gå det måsten I nu, men kasten då edra förkläden på första kräk, I möten!» Nå, de somnade då snart; men finnarna »manade» om bord och tösarna de måste gå; men då de först mötte en so, som var mycket »galte-gali» (löpsk), kastade de sina förkläden på henne: och dermed så sprang suggan genast om bord. Och som prompt någon skulle gå dit vid maningen, så kunde pigorna nu få gå hem igen. Men emellertid hade suggan kommit så älskogsvild och skum-tuggande ombord, att hon höll på att alldeles förderfva Finnarne. Dagen derpå kommo desse i land och voro så arga och galna på tösarna och för det fula spratt, de spelat dem; men i alla fall så måste de hålla hvad de lofvat, och ovägerligen lemna sina granna silkesdukar till sina klippska medtäflerskor. Men matmodren hon sade sina pigor, att de ej skulle göra om det äfventyret, ty hon ville ej hjelpa dem en gång till (VI: 117).
C. B. Östman.

Att mana peikur lyckas ej med vanligt trolleri, om tösen innan hon lagt sig, vändt särken eller natt-mössan afvig på sig.
S. Svenson, f. 1845, Anga.

Koncept till III: 588 i R 625: 5, s. 117 (1866).
Ett finnfartyg låg i Ronehamn. Folket var i land, slog vad mot deras silkesdukar, att 3 pigor der (s. höllo peningar mot i vadet), skulle koma t. dem om natten, om de ville ell. inte. Men snart blefvo de rädda f. sitt vad o. beklagade sig f. matmodren. — Hon »kunde så mkt», att hon lånade deras särkar på en stund, gaf dem åter, bad dem lägga sig m. »skört o. särk» — ty gå måste — s:t lemnade dem hvar sitt förkläde, dem de skulle kasta på det första kräk, de mötte. Nå, de somnade; men finnarna manade om bord o. tösarna måste gå, då de kastade sina förkläde på en so, s. var mkt galte-gali. Och derm. sprang soen om bord. Och s. ngn prompt skulle gå dit, kunde då pigorna gå hem igen. Men son kom så galen ombord till finnarne, att hon höll på förstöra dem. Dagen derpå F:na upp i land, arga, m måste ut med sina granna dukar! — Men frun sade sina pigor, att de ej skulle få ge sig ut m. finnar vidare, ty hon ville ej hjelpa dem en gång till.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.514-515