Fångad av Troll-Gubben

Engång då några Fårö-bönder om hösten besökte Sandö för att se efter sina får, som gingo der båd' vinter och sommar, för att klippa dem och hemtaga en del till slagt, blefvo två af Bönderna från Broskogs, mellan Kallbjerga och Långhamnars, qvar efter de andra för att fånga kut. Men det var sagdt, att de andra kammeraterna skulle komma dit mot Jul, medhafva mat och hemföra de två kuta-jägarne jemte deras gjorda fångst. Men det blef en så hård vinter med flott-is, skare och »syrja» att man hvarken kunde ro eller gå till Sandön. De arma Jägarne måste då blifva på Sandön hela vintern: det enda de hade att lifnära sig med utom »kuten» som ock snart slog felt för dem, var nötter som tuttorna hopsamlat och gömt i jorden oppe i skogen. De voro då redan nästan uthungrade, hvarför den ene af dem ref i sig nötterna så fort han fick dem; men den andra knäppte nötterna, samlade kärnorna på en hop och läste först öfver dem innan han åt dem, hvarför han ock hade godt af sin nöd-spis: men den andre, som förgätit detta, dog snart.

Den andre lefde nu och med helsan på den ödsliga ön ensam ända till våren, då han längtande gick väster i på ön, der han i sanden hittade ett ankar-fly, och upp på ett högt sandberg som är der och skådade ut åt hafvet för att ändtligen upptäcka sina kamrater som skulle frälsa honom. Han fann då på sandberget¹ en dörr, och han gick dit in liksom i en förstuga. Han såg då en inre dörr, på hvilken var en glugg, och då han såg der in, blef han varse en svart Gubbe² med långt hvitt hår och skägg. Han bulltade på dörren; och då Gubben ropade »stig in!» inträdde han dristigt. Der inne satt Gubben och skref, och i »ligge-spisen» låg en stor svart hund, som hade tungan med 3 slag lindad om spisstolpen. Bonden lade sin ankar-flöjel i spisen, och då Troll-Gubben frågade honom huru han kunde vara så dristig att gå in till honom, sade han orsaken, hvarför han kommit och ännu var på Ön. Gubben sade då: »Alldrig kommer du lefvande ut ifrån mig, derest du ej kan säga mig fem underliga ting.»³ Bonden svarade då, att det väl ej kunde vara omöjligt blott han fick tänka sig om. »Nå», sade Gubben, »hvad tror du då det kan vara som jag menar?» — »Jo, I menar edra fem Söner, och de äro Balder i Bro, Grejper i Garde och Takstäjnar i Wäjdekärrä».4

Då blef Troll-Gubben nöjd och sade: »Det var bra, och snart lära väl ock dina stall-bröder komma och hemta dig», hvarpå han ock tillstadde Bonden att få gå sin väg. Bonden tog då sin ankar-flöjel, som emellertid blifvit rödglödgad i spisen; räckte honom denna i stället för handen till afsked, och Trollet, som var blindt, grep så skarpt i ankarflöjeln att jernet rann ut mellan fingrarna, och sade då: »Jag merker nu att det ännu finnes varmt blod i Sverige !» — Dermed fick nu Bonden gå med frid, och dagen derpå kommo ock verkligen hans kammerater som lyckligt förde honom med helsan ur hans fångenskap på Sandön. — Men då han sedermera kom dit, fick han eller någon annan ej nånsins mera se något af Troll-Gubben på Sandö. — Slut.
Nils Didrikson Wännes, Sundre, 74 år gammal. Edv. Olsson, f. 1831. Lannsa på Fårö, Skollärare.

[marg. står]: »Sandö-Gubben» — — — der inne såg han en dägelig jungfru — — — »ännu finnes det då varmt blod i Sverige!» — — »äi mårgu kumma Får-åi-boar' yttar dig!»
Jac. L:n Ekenberg, Lassa på Fårö.

[Koncept i R 625: 4, s. 56 (1853).]

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.49-50