Drunknades hemkomst

En dräng på När hade drunknat på Trull-grund. En tid derefter gick hans Husbonde en qväll i stallet, då han fick höra att någon kom gående efter honom, och han hörde tydligt att det »sjåsskade» med vatten uti skorna på denne vandrare. Bonde[n] frågade då: »Är det Du (Hans); har du kommit i land någonstädes?» — »Nej», svarade den drunknade drängen; »jag ligger fastnad mellan två stenar på Trullgrund, och jag kommer alldrig till lands.» — Ty man tror, att så länge den drunknades kropp flyter, kan den döde alldrig komma hem och gifva någon »atvarsel» ; men då denne (Hans) fastnat mellan stenarna på grundet, kunde han det.

Då mannen drunknat och om natten kom hem till hustrun för att »säga till» hvarest han låg, svarade han ej på hennes fråga: »Är det dig, Bandar (en arbetskarl på Katthammarsvik)?» utan bara suckade emedan hustrun ej frågade honom med hans »kristningsnamn» Jonas.

En gosse hittade en drunknad karl på Nor-strand vid Gammelgarn i släken, och bad fadren hjelpa honom till jorda. Fadren såg på den döde; men denne var så söndermalad af stenar, att han ej kunde kännas igen, då karlen sade till den drunknade: »Du är så sönderslagen att jag intet kan göra något vid dig, — du får ligga här!» - Men om natten blef det ett fasligt väsen och spökande hemma; och karlen ropade till spöket: »Vill du bara ge oss ro tills i morgon att jag kan se af dagen skall jag komma och hjelpa dig!» Då blef det tyst och stilla. — Om morgonen gick karlen åstad och begrof den drunknade; och intet hördes vidare af.

En Bonde i Hafdhem, som brukade stranden i Gröttlingbo, drunknade der, flöt kring hela södra Gotland och Hoberget och kom i land i Sproge. En natt kom han hem och visade sig för sin fästmö, som länge sörjt honom, då hon genast frågade: »Är det di', Pauel!» Han svarade genast: »Ja!» och omtalade att hans lik låge på Sproge-stranden.
O. Fr. Hartman.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.260