Drängen och Väderkvarnen

En Präst hade en väderqvarn, som brann af hvarje Walborgs-mässonatt flere år på rad. Ett år gick en af Prästens drängar till qvarnen denna natt för att »passa ut» dem som kunde bränna upp qvarnen. Drängen kröp upp i qvarntruten att gömma sig ; men han somnade snart der. Snart väcktes han af ett sällskap nere i qvarnen, der han, från öfre qvarnloftet der han var, mycket väl kunde se genom de glesa golfbräderna. »Päuken» (fan) såsom förman dansade der hurtigt om med sina trollkärringar från Blåkulla, bland hvilka drängen kände godt till de flesta, såsom hans egna grannhustrur.

Då sällskapet nu der svängt omkring en god stund, och haft för sig åtskilliga otäcka och gudlösa konster och fukter, stadnade slutligen oväsendet, och hela följet begaf sig i en klunga tillsammans på ett ställe i qvarnen, der drängen tyckte sig se att de tände opp eld för att afbränna Prestens egendom. Då drängen nu sträckte sig något för långt fram öfver qvarntruten, för att vissare se efter, tog denne öfverhalning, och dräng och qvarntrut ramlade med stort dån ned på qvarnloftet. Häraf blef »Päuken» och hans sällskap så förskräckta att de hufvudstupa med förmannen i spetsen jagade på dörr, och försvunno snart i luften med stort rop och gny; — drängen släckte då elden, och derefter blef Prestens qvarn ej vidare oroad någon Walborgs-mässo-natt.
And. Söderdal.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.67-68