Drängen och den döda kvinnan

En karl gick öfver skogen och såg der en dräng och en kärring »nappas om lifvet», men slutligen vann drängen och slog ihjäl gumman. — När karlen sedan korn till gårds och gick in i en stuga, fick han der se samma dräng sitta vid spisen och karda. »Der sitter ju samma dräng och kardar!» tänkte han för sig sjelf. Om en stund kunde han ej bära på detta längre, utan han sade det för bonden i huset, hvilken alls icke ville tro det, ty hans dräng hade ju sutit der inne hos dem hela långa qvällen. Men snart började dock bonden grunda på detta och frågade karlen hur kärringen såg ut, var klädd, o. s. v.; och då var det verkligen så, att en kärring der för flera år sedan var bortkommen. Bonden gick då hårdt på drängen, han måste slutligen bekänna sitt brott, blef »satt», dömd och fick också utstå sitt straff (VI: 125).
C. B. östman.

Koncept till III: 597 i R 625: 5, S. 125 (1866).
En Bonde gick öf:r skogen o. såg en dräng o. en kärring nappas uni lifvet; men d:n vann o. han slog k:n ihj. — När b:n korn till gårds o. gick in, såg han der saffia dräng sitta vid spisen o. karda. »Der sitter såa dräng o. kardar», tänkte han, o. sade det snart t. husb:n. Men derie ville inte tro det; men slutl. började han dock fråga hur kärringen såg ut, o. s. v. — Så befans det, att en k:g der var bortkorrien. D:n blef tagen, bekände o. fick lida sitt straff.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.292