Dödskallens skräckdröm

Tvenne Studenter gingo en gång öfver en kyrko-gård, och der låga som vanligt många dödskallar och dödben ofvan jord. Den ena af Studenterna, som var öfvermodig och lättsinnig, sparkade till en dödskalle, så att den skramlande trall ett långt stycke bort. Den andre studenten, som var allvarsammare till sinnes, bad honom låta vara den otidiga leken med de dödas ben; men denne förre svarade, att det icke vore farligt, ja, han skulle till och med vilja göra en konst i den murkna dödskallen, han nyss sparkat till! Hans allvarsamme kamrat var missnöjd med hans dumma tal, men sade ingenting vidare; utan de talade snart om andra saker, och gingo under tiden vägen fram. Så kommo de slutligen om qvällen till ett värdshus, der de begge Studenterna togo sig nattqvartér.

Men då de väl insomnat, så der vid midnatt, blef den Studenten, som sparkat dödskallen, deraf väckt att dörren hastigt öppnades. Då han nu yrvaken satte sig på ända i sängen, såg han förskräckt att en karl stod vid hans säng och hårdeligen befalte honom, att »genast infinna sig i Domherrarnes Capitel hos Biskopen» — i kyrkan eller sakristian — och dermed försvann han. Den lättsinnige Studenten blef då ytterst förskräckt, helst hans kamrat sof tryggt som en sten i sin säng. Men han drefs af en oemotståndlig kraft att åtlyda befallningen, kastade sig i kläderna, och var om några ögonblick i Capitlet, der ljus voro tända, och Biskopen i sin skrud satt öfverst vid bordet omgifven [af] sina alfvarsamma Domherrar. Studenten märkte dock i sin ångest att der vid sidan stod en förfärlig gestalt med hufvudet ombundet liksom med en duk, eller så. Biskopen frågade nu Studenten om han ville erkänna att han illa sårat [den] som står der med det förbundna hufvudet? Studenten, förfärad af alla dessa omständigheter, vågade ej neka det han dagen förut sparkat till en dödskalle på kyrko-gården; men erbjöd sig ödmjukt att gerna vilja bedja om förlåtelse för sitt fel.

Men Biskopen svarade då: att han ej kunde få förlåtelse för sitt fel med mindre att han först kysste den förorättade mannen. Då bad den alltmera häpne Studenten, att det måtte tillåtas honom att först göra sin bön — hvilket ock tillstaddes honom. — Men då Studenten darrande och ångerfull lagt sig ner på sina knän och börjat bedja, så vaknade han: allt var förvunnet omkring honom! Han låg nu bedjande på sina knän midt i natten på kyrkogården, der han så lättsinnigt sparkat dödskallen. Förkrossad slöt han sin brinnande bön, och skyndade hem från det hemska rummet på sin kammare, der hans rättsinnige kamrat låg och sof i sin söta sömn; och alldrig gycklade han mera med de dödas ben. — Slut.
C. J. Ahlstedt.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.262-263