Döden vid grafven

Vid Loggarfve i Klinte dog en Bondhustru oförlöst från sitt barn — man visste knapt att hon var hafvande. — En tid derefter sände Presten i Klinte sin dräng in i kyrkan om natten för att i sakristian hämta kalk och vin; ty han skulle på berättning. — När drängen (eller klockaren) kom på kyrko-gården, såg han tydligt Loggarfve-Mor sitta oppe på grafven; men han blef dock knapt förfärad för det han var ditgången »på sitt ärende», ej heller då hon sade till honom: »T'äjt bäitä!» (tag hit knifven eller »det som biter»). Klockaren tog opp sin knif, gaf henne den och gick sedan in i kyrkan och hämtade de heliga kärlen. Då han var utkommen, ville han gå sin väg utan att bry sig om knifven; men Hustrun på grafven sade: »Sant, bäitä!» (det var sant — knifven!). Han tog den då af henne, och vände så åter till Prästgården utan att då omnämna synen för någon och följde Presten åt på berättningen.

Men dagen derpå sade han till Presten: »I natt har säkert LoggarfveMor födt barn.» Presten ville ej tro det; men då viste klockaren sin knif, som verkligen var blod på. Prästen blef både rädd och vred på honom och sade att han säkert begått någon illgerning. Klockaren bad då att man först då åtminstone skulle gräfva upp Loggarfve-Mors lik; så skulle allt sanningen visa sig. Det skedde: och i sin kista låg då den döda Barnaföderskan med sitt nyfödda barn på armen.

[I marg. står]:
En hustru dog, som ej var förlöst. En dräng gick om natten öfver kyrkogården och der satt hustrun och hade födt sitt barn. Då hon bad om en sax, lånade han henne sin knif (VI: 114).
C. B. Östman.

Koncept till I: 600 (sista stycket) från 1866 finnes i R 625: 5, s. 114.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.268-269