Diger-rörs hemlighet

På skogen mellan Garde, Ahlskog och Lau fins ett stort Sten-rör, Diger-rör kalladt, i hvilket en af de första Tredings-förstarna på Gotland, Grip, ligger begrafven. Denne Fylling (Höfding) skall haft sitt säte vid »Folkedarfve» uti Garde, som af folket vanligen nämnes »Folkedarre» efter denne Domare; emedan han i sina domar var så obevekligt sträng, att hvar och en som blef stäld för hans domstol, af fruktan måste skälfva och »darra», deraf han ej vore fullt säker på sin rätt.

Diger-rör, eller det stora sten-röset, var städse en bostad för Trollen, hvilka der hade mycken dyrbar egendom; och bland denna var den bägare, ur hvilken de drucko vid deras högtider, det förnämsta. Om detta allt ägde en Bonde vid Folkedarfve kunskap och grundade jemt på huru han skulle kunna komma åt den dyrbara bägaren, Trollen hade i Digerrör. En »trull-kärring» som han rådfrågade sade honom då: »ville han blifva ägare af Bägaren, skulle han sätta kors-tecknet på alla sina kläder, plöja en fåra nio slag omkring röret, och slutligen på en 'fast' häst (hingst) med knut-slagen svans på en af häxan utsatt natt rida till Röret och begära dricka; men, sedan han fått bägaren i hand, skulle han icke smaka drycken, utan slå alltsammans ut på marken och sedan i största hast rida till kyrkogården och der, sittande på ett kors-stycke, afbida Prestens och klockarens ankomst hvilken följande morgonen [skulle] taga honom i hand.»

Snart hade nu Folkedarfven allt i ordning och hade gjort aftal med Prästen och red på den utsatta natten till Diger-rör. När han kom fram till röret, der Trollen just då höllo ett högtidligt gästabåd, begärde han att få smaka på vinet; och straxt kom ett af Trollen ut med ett fyldt horn, men den stolte gästen vägrade att dricka ur ett så simpelt kärl. Då kom snart ett annat Troll fram med den gyldene Bägaren och bjöd honom dricka. Han mottog bägaren, men slog i detsamma det dyrbara vinet på marken och tog i blinken vägen tvärs öfver fårorna och red »i flyg» åt kyrkogården vägen fram. Nu kommo alla trollen fram ur röret med stort larm och skrik: »Fåltare Fyllingen for af med oä Gyllingen!» Men plog-fårorna dem Bonde[n] red tvärs öfver hindrade de små trollen; utan måste de löpa hela fåran ut genom dess nio slag kring röret, och derunder fick den flyende »Fåltaren» ett godt försprång. Men då Trollen kommit efter honom ut på vägen, började de ropa: »Ta' i lyckä, ta' i hank!» men andra svarade: »Jär fins hvasken lyckå eller hank!»

Emellertid följde trollen honom i hamn och häl, och isynnerhet ett troll som var halt sprang bäst och var honom helt nära. Bonde[n] måste då i största hast kasta bägaren in på kyrkogården och sj elf störta sig efter öfver muren; men hästen som blef utanföre blef genast af trollen ihjäl-rifven. — Nu satte han sig på ett kors-stycke och väntade med stor ängslan på Prästen; och många gånger tyckte han att det dagades och att Prästen snart skulle komma. Ändtligen dagades det då verkligen och Prästen med klockaren kom nu och aflöste honom. - Slut.
L. Niclasson.

[I marg. står]: Diger-rör ligger i en hage, som tillhör Folkedarfve i Garde. — Landet innehades af 3 kungar, af hvilka den, som ägde Södra delen hette Grip och begrofs i denna hög. Högen var fordom spetsig; men en Präst i Garde Sturtzenbecker anstälde med mycket folk skattgräfning, men förstörde blott högens spets, der nu är ett djupt hål, och dog snart derefter. — Likaså, gick en annan Präst, Kahl, som för[e]tog sig samma oråd. Ingen af dem hann högens djup. — Uti samma hage skall finnas en stor sten, som begagnats till offrande.
Bonde från Hallbjäns uti Lau; genom Snöbom.

[I marg. står]: Säges om »Diger-rörs-Gubben», ej om flera trull. Fåltaren hade plöjt kors-fåror, hvarför Diger-rörs-Gubben måste löpa hela Lau socken kring och så efter Fåltaren, som flydde i gård, gömde hornet i hufvudet af en vedkast - det träden lågo på kors —. När Fåltaren sedan hade bröllop, kom en okänd (Diger-rörs-Gubben) och tog med stor[t] väsen sitt horn tillbaka.
Thom. Gardh, Garda.

{I marg. står]: Folkedarfve Bonden korsade hela myren, steg till häst med sin viol och spelte, då de Små under jorden bjödo honom dricka ur en silfver-kalk, den han sedan skänkte till Garde kyrka. De Små måste löpa kring kunde ej komma öfver myren, som Bonden.
J. Kahl.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.105-107