Det spökar i kyrkan

En Fru var död, och man hade bisatt henne i kyrkan; men det spökade der så förfärligt. Hvarj e morgon såg man att kistlocket var rubbadt, och, då man tog af det, märkte man till sin förskräckelse att likets nya silkesstrumpor voro alldeles utslitna. Dessa utbytte man då emot nya; men morgonen derpå voro de åter uttrasade. — Då blefvo menniskor utsatta att vaka för liket; men just vid klockan 12 somnade de, och morgonen derpå var åter kistlocket rubbadt och likets strumpor utslitna. Nu beslöt en son till den döda att sjelf vaka i kyrkan: han lyckades hålla sig vaken, och klockan tolf om natten kom en hemsk man in i kyrkan, gick fram till kistan och tog af locket, då den döda steg opp ur likkistan och började förfärligt dansa om med honom. När sonen såg detta, ropade han: »Fru moder! Jesus Kristus skall oss uppväcka på den yttersta dagen, — Han och ingen annan!» Då släppte den hemske nattvandraren den döda, hon lade sig trött ned i likkistan, der hon sedan fick ro.
Lars Snovallds i Alskog, genom A. Söderdal.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.272-273