Den snåla gubbens spöke

Wid Dede i Follingbo fanns för många år sedan en mycket rik, men också mycket snål och »verldsgirig» Gubbe; och omsider dog han. Men folken kunde alldrig få någon ro för honom i Gården, för han spökade der hear eviga natt, och det just i Ny-stugan. Husfolket trodde då att spöket gick och aktade på någon skatt der; hvarför de öfvertalade en ung och rask dräng, att om natten passa ut »Dede-Gubben» på hans besök i Nystugan. Drängen påtog sig då ett lakan, som varit begagnadt på ett framlagt lik eller just på Gubben sjelf och ställde sig om natten i ett hörn af nystugan. Wid tolf-tiden kom Dede-Gubben verkligen pusslandes, gick rakt till spiseln, blåste med ett par tag der opp eld, ref lös en liten sten i spis-muren, framtog derifrån en liten nyckel, och gick så sta' och öppnade en »lämm» (lucka) i golfvet, hvilken alldrig någon förut visst af. När han nu öppnat lämmen, såg den fördolde Drängen, som alitjemt med ögonen mellan lakan-springan följde spöket, att der nere under golfvet stod en stor koppar-kittel full med silfverpengar. Drängen sade då halfhögt och med graflik stämma: »Far Dede! kum låt uss nå räcknä pängar!» och framtog dervid 3 runstycken, dem han räknade med tillgjord enfald sålunda: »en, två — en; en, två — en!» Sedan sade drängen vidare: »Nå skall vör räcknä Era pängar, Far Dede!» Gubben och Drängen började då räkna silfver-pengarna.

Men efter aftal uppstämdes nu en klingande viol-musik till dans i hvardags-stugan; och Drängen inbjöd Gubben till dans, hvilket denne sednare antog; och sålunda blef narrad från hela skatten, som blef ståendes der. Ty då de emellertid dansat tills mot det att dager vardt ljus, påminde Drängen Gubben, att man nu åter borde hasta till hvila på Follingbo kyrkogård. Gubben bejakade det; men sade dock först ytterligare till Drängen: »Kum, lät mi fa luktä på di», och då han gjort det, sade han bedragen genom lukten af Drängens lik-lakan: »Daudur jär däu, de'!» — och så bar det af med dem till kyrko-gården. — Men när de kommo upp emot kyrkan, sade Drängen att han ville »tala till» i prestgården för att derifrån taga en dräng med sig, och bad Gubben emellertid gå och lägga sig. — Drängen flydde då in i Prestgården: men snart fick man tillräckligt höra af det bedragna och rasande spöket; och Presten kunde blott med stor möda och många böner frälsa Drängen från spökets makt. — Derefter hördes intet af i Gården, och folket der fick behålla »Dedegubbens» hopsnålade pengar, hvaraf Drängen fick sin belöning. — Slut.
C. J. Ahlstedt s.k. »Artisten», ritare och landsstrykare; skar halsen af sig.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.245-246