Den skattfyllda kistan

En rik Bonde, som i lifstiden hade sin kista full med silfverpengar, dog ändtligen, då slägtingarne med ifver skyndade att bemäktiga sig hans silfver skatt; men kistan var till deras förvåning tom! De trodde då att Gubben hade före sin död nedgräft skatten någonstäds i gården; hvarför de, då de lade Gubben i likkistan, blindo en »skäll» (lamm-skälla) om ena benet på Gubben, att de skulle höra hvart han skulle gå och spöka om nätterna och sålunda finna hans gömda skatt. Gubben kom snart från kyrkogården spökandes om Thorsdagsnätterna och skramlade med sin »skäll», men så snart han kom i gården och merkte att någon var vaken der, gick han sina färde igen. En dräng klef då opp om Thorsdagsnatt i en hög asp i gården för att se hvad Gubben kunde ha' sig före. Gubben kom verkligen, merkte ingenting och började gräfva under asken [!], fick snart opp sin skatt och räknade: »ett, tu — ett, tu» m. m. Drängen blef dervid så förskräckt, dels för Trollet, dels derför att det skulle gräfva i kull hela asken [!], att han i ångsten sprang läck i vattengången. När gubben kände verkan af det oförmodade sommar-regnet, flydde han förskräckt tillbaka till sin kyliga bädd på kyrko-gården, och drängen fick sålunda Trollets stora silfver-skatt. — Slut.
A. Söderdal.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.248-249