Den otursdrabbade kärringen

Då man engång slagtade, kom en Skata och hackade på ett »kött-lår», och en kärring tog en knif, kastade den efter skatan, den hon träffade i låret. — En tid derefter kom till kärringen — som var jordgumma en karl med bud att hon straxt skulle komma och förlösa hans hustru: nu bar det neder i jorden vid gat-grind-stocken. Fick se sina tvenne pigor stå och mala, dem hon märkte. När hon kom in, fick hon se Barnsängs-qvinnan ligga i sängen med knifven i låret, den hon först tog ut, och sedan förlöste hon qvinnan. Då räckte mannen henne en flaska, ur hvilken hon skulle smörja barnets ögon, men dervid noga akta sina egna ögon; men hon smorde sig dermed dock i hemlighet. Hon såg der nere hela tunnor fulla med mat-tuggor; och då hon frågade orsaken till dessa samlingar, svarade Gubben: »Då man ej läser öfver maten, är dermed ingen välsignelse, utan det kommer hit ned.» Hon frågade ock om sina pigor — Gubben sade: »Derföre att de ej läsa någon aftonbön.» När hon slutligen gick fick hon en röd klädning, den hon dock ej fick taga på sig till kyrkan. — Nu kom hon åter helbregda opp och hem, då hon viste sina pigor lappen hon klippt ur deras särkar.

En dag var hon sedan i en köpmans-bod: då kom samme Gubbe, osynlig för alla, den hon väl kände igen, och tog bort en mängd varor ut [ur] boden. Då han slutligen gick ut och skulle knyta in allt i en säck, helsade hon på honom: »God dag!» Då blef Gubben rasande och svor till: »Om jag gjorde mig rätt, skulle nu begge ögonen falla dig ur skallen; men det kan vara nog med ett!» Ett öga miste kärringen ock straxt. Hon ville nu i stället göra honom ett annat spratt, att nemligen mot hans förbud gå med den röda klädningen i kyrkan: men hon var ej väl der inkommen förr än den granna klädningen föll af henne, då hon i bara särken måste skynda åt hemmet.
O. Fr. Hartman.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.99