Den magiska dopceremonin

En fattig Bondhustru hade många barn ; men nu hade hon åter fått sig ett litet barn, och låg der i sängen rätt bedröfvad öfver detta. Mens hon nu låg der allena med sitt lilla barn, kom en liten man in till henne, helsade och frågade hvarför hon var så bedröfvad? Hon svarade: »I kan väl se hur här står till, och många Små har jag förut.» — Men den lille Mannen uppmuntrade henne, och bad henne slutligen att han skulle få lof att döpa sitt lilla barn, som hans hustru ock nyligen fått, der i hennes stuga; men han lofvade att ingen skulle kunna se det mer än hon, att de skulle komma och gå så tyst och icke störa någon, och att han i alla fall ej skulle begära det för intet. — Bondhustrun blef förskräckt öfver allt detta, ville ej straxt lofva någonting, utan utbad sig några dagars betänke-tid efter hvilken han skulle få hennes svar ; och dermed var den lille mannen nöjd och gick sin väg.

Emellertid så rådfrågade sig Bondhustrun med Presten, och han rådde henne att ej sätta sig emot den lille Mannens begäran, hvilket troligen kunde vara farligt och när då den lille Mannen kom åter, svarade Bondhustrun att han skulle få som han begärt. — När dagen kom, inträdde den lille mannen med sina gäster, hvilka alla voro så små: Presten var liten, klockaren, fadrarne och Hustrun med det lilla lindebarnet. Dopet gick för sig, och Bondhustrun såg allt der hon ännu låg i sängen, men hon låtsade ingenting. Sedan de då trakterat sig en stund, försvunno de Små alla hastigt mellan golfbräderna och liksom sjönko ner i jorden.

Men efter en stund kom den lille klockare tillbaka, bärande en stor guldskål full med silfver-pengar hvilken han nu framräckte till Bondhustrun i sängen med många tacksägelser för husrummet de fått låna, gaf henne guldskålen för det lilla barnets räkning som blifvit döpt hos henne — en skänk till hennes lilla son; och så önskade den lille klockaren henne och barnet all lycka och framgång, bockade sig vackert, och försvann under golfvet. — Bondhustrun blef nu mycket glad öfver guldskålen och alla pengarna; och lefde sedan glad och lycklig med alla de sina.
Fr. Sjöberg, f. Säve 1808.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.95-96