Den hemliga bröllopsföljet

En flicka skulle gifta sig, och det innan kort; men hon hade ej tycke för sin käraste. När hon nu en dag satt i sina tankar, kom der en liten man in till henne och helsade goddag! »Hvad sitter du och grundar på så starkt», sade han vidare? — »Jo», sade flickan, »jag skall nu snart gifta mig, och jag är nu redan sysselsatt med att få allt i ordning till bröllop och bosättning; men jag tycker ej rätt om den jag skall ha». - »Åh», sad den lille Mannen; »bry dig ej om det — jag skall allt hjelpa dig till rätta: se här, tag emot detta lärftsstycke, och sy mig deraf 2:ne skjortor — jag vill tro att det godt skall räcka till och det öfriga skall du behålla för Ditt besvär; och sen skall du lofva mig en sak, och gör du det, skall jag skaffa dig all lycka: på samma dag som du står Brud, vill jag också vara Brudgumme. Mitt bröllop skall ske i samma rum som ditt, mina gäster skola ock der sitta till bords; men, ingen skall kunna se dem mer än du, för du skall bli klokare än alla andra och kunna se allt underligt och för andra fördoldt som sker omkring dig; — men allt detta med ett villkor: det nemligen att ej nämna härom ett ord för någon menniska eller att du ej skrattar om du skulle få se något ovanligt eller underligt förefalla.»

Nå, den bedröfvade flickan lofvade allt detta, tog emot lärftstycket som var många I00:de alnar långt — och lagade sitt bröllop i ordning och hade sytt skjortorna färdiga. — När nu hennes bröllops-dagen kom, alla gäster samlade sig, Presten med kappa på och klockare redan voro der, och Brudgummen ledde bruden in i bröllopssalen, såg denna huru den lille Mannen, nu klädd som Brudgummen, också ledde in sin lilla Brud: der framsteg ock deras lille Präst och lille klockare samt hela brudföljet — men alla voro så små, så små — men ingen såg dem mer än bruden; men hon låtsade ingen ting. När man satt till bords, ölkannan gick, steken speltes in m. m., gjorde de Små på samma vis i bröllopssalen. — Men, slutligen då den lille Skaffaren skulle skynda sig öfver den höga tröskeln med en sopp-skål, snafvade han i hastigheten, och kom dervid att doppa näsan ner i soppskålen, och som innehållet var hett, gjorde han de styggaste miner: då kunde Bruden, som allena såg allt, ej hålla sig från att skratta.

Men då hände ock genast Bruden en stor olycka: ett underligt dån hördes — hon skämde ut sig för hela laget, och då hon dervid i förargelsen och blygseln högt rodnade, kom den lilla Brudgummen fram och hviskade henne i örat: »Det var din egen skull — du visste det förut att något styggt skulle hända dig om du nämnde om det för någon eller skrattade åt oss.» - Dermed så försvann allt, den lille Mannen, hela hans bröllops-följe och det stora rara lärfts-stycket; och Bruden fick sålunda en bedröflig bröllopsdag, som inte heller sedan förde något godt med sig. - Slut.
Fr. Sjöberg.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.85-86