Den gåtfulla bryggarstunden

Wid Stenstugugårds i Wiklau stod från forntiden en ruin efter någon ödekyrka eller »Munkahus», som nu var halft ombyggt och begagnades till bryggarhus. Då qvinfolken der en gång stodo och bryggde (eller malade), kom der fram till dem, ehuru dörren var stängd, en liten qvinna, som frågade »om ej granns-mor kunde låna henne en brygg»bunn» (-kar). Bondhustrun blef »haj» (häpen); men tordes dock ej neka: och den lilla qvinnan utpekade hvilken bunn hon ville hafva. Så snart qvinfolken gått ur brygghuset, var bunnen borta.

Dagen derpå återkom den lilla qvinnan, steg in i hvardagsstugan och tackade för lånet. När de kommo ut i brygghuset, stod bunnen der åter, men »på lagg» emot väggen med ett par kannor dricka uti. Man rådgjorde nu om man skulle slå ut drickat eller icke; men Bonden sade: »Då Gud har skapat de Små under jorden så väl som oss, och då man ej gjordt dem något ondt, så böra vi ej heller försmå deras gåfva, utan vill jag försöka att smaka på deras dricka; i alla fall, skulle något ondt vara, är jag gammal och min tid ändå med Guds makt snart »lifd»! Och så drack Bonden och så de andra husfolken, och de hade alldrig någon nöd af det. — Slut.
B. Timgren.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.82-83