Den försvunna pigan

Smä-böe', n. def. = Elfvorna (Di Små under jårdi)
S. Svensson, Anga.

En piga, som tjente vid Sixarfve i Wiklau, blef en dag då hon var »gången i ko-skog» nere på Sjonhems-skogen (haiden) alldeles förvillad i, och kom slutligen till en stor kullfallen tall, hvars rot var uppvänd just jemte en stor sten. Der blef hon nedtagen af de små under jorden: (der nere var en grann stuga: man bakade, bryggde och ma-lade, der. B. Timgren.) de togo mycket väl emot henne, och bjödo henne äfven det raraste färska dricka, hvaraf hon inte drack, hvarför hon ock fick stadna qvar hos dem. Att stå och mala blef hennes dagliga göra.

En dag fick hon af sin nya lilla Matmoder befallning att gå bort och låna jäst, och fick så ett grannt stop hon skulle ta' jästen uti. Pigan gick då till sitt förra hem och fick också jäst, sedan de med förundran frågat henne hvarest hon hade varit så länge. Men då hon bara suckade, gret och sade att hon ej vågade säga hvarest hon nu måste tjena, kunde de förstå att det inte stod rätt till. (Hon kunde ej tala, bara tecknade att få sig ärter; det hon ock fick.) Då de ytterligare frågade henne var hon skulle gå, bad hon dem att de ej vidare skulle fresta henne, ej heller följa henne på spåren; men hon begärde en kappe ärter som hon skulle strö efter sig.

Karlarne i gården följde sedan denna anvisning och kommo verkligen ner till de underjordiska, och frågade om de hade rätt att behålla andras tjenstefolk. Men de små under jorden ville bara bjuda dem något och bad dem dricka, hvilket de dock alldeles nekade. Då karlarne omigen begärde att de skulle få sin piga igen, svarades det dem, att, då hon kommit till dem och tagit till bästa hos dem, kunde hon inte få komma derifrån. — Då fingo karlarne, efter de ingenting smakade, oskadde gå sin väg och kommo lyckligt hem; men pigan kom alldrig mera tillbaka. — Slut.
B. Timgren.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.75-76