Den dödes återkomst

Vid Kännungs i Hellvi var en bonde som var så hård mot en sin son, så att gossen nästan skulle rymma huset eller ta' lif af sig. — Den ena tröst barnet hade, var, att då han blef utdrifven om nätterna af den obarmhertige fadern, springa in till en beskedlig gumma som bodde i granskap[et], och att der få skydd och värme: hon hyste barnet stundom flere dagar, gaf det en bit bröd och tröstade det. — Men en natt kom gossen så öfvergifven in till gumman, att hon ej förmådde trösta honom; och bäst det var sprang han sin väg från henne och försvann i skogen. Dermed var gossen borta; och man började snart tro att han på något sätt tagit lifvet af sig. Men efter ett halft år, låg Bonden i sin säng om natten; och då fick han se den döde gossen komma in i stugan. Bonden frågade honom då: »Har du blifvit Guds barn?» — »Jo», svarade den döde. — »Hvar ligger då din döda kropp?» — »I (det och det) träsket; och nu vill jag komma i kyrkejord!» sade den döde. — Dagen derpå draggade de efter honom i det nämnde träsket och funno honom. Man lade nu fram liket i en kammare och skulle klä' det i kista. Men när derunder den beskedliga gumman, som haft hjerta för barnets nöd i lifstiden och så mången gång aftorkat dess tårar, steg in i kammaren, runno genast röda rosor upp på likets kinder och med det samma sprungo dess näsa och mun i blod: då först dog den döde!
J. Wallin.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.260-261