Bruden och de små

Det skulle engång vara bröllop vid Skote i Låista, och Bruden satt någon tid dess för innan och sydde på Brudgums-skjortan. Då inkom till henne en liten-liten man med grå kläder och röd mössa och frågade om hon ej hade lust att se något roligt på sin bröllops dag, nemligen om hon dervid kunde hålla sig från att le. Bruden bejakade detta, och bröllops-dagen kom. Hon såg då heller ingen ting ovanligt, och hade redan i glädjen glömt både den lille mannen och det löfte hon gifvit honom.
Men, då de redan suto vid bröllopsbordet, skaff arena lupo om hvarandra med mat-rätterna och alla voro glada och njöto af Guds gåfvor, — såg hon en otalig mängd smått-smått folk komma in i bröllops-salen, och der osedde af alla för öfrigt, hålla bröllop på sitt vis liksom de rätte gästerna och brudfolken. Snart klefvo de små uppå bordet, traskade der omkring, smakade på allt, klefvo ner i lingon-thefaten och soppskålarna: Bruden, som allena såg allt detta tyckte att det var både undersamt och roligt, men höll sig dock från att le.
Slutligen speltes steken in: och främst kom Skaffaren, som var hemma i gården, i lustig dans-takt hofverandes med stek-fatet, och den andra uppassningen jemte honom med fat och sås-skålar dansandes. Men jemte desse kommo ock de Små springande med sin speleman och sina skaffare och stekfat; men huru den lilla skaffaren »tvärade» för »Skote-skaffaren», så »snubblade» denne öfver den lille, så att den sköna steken for af fatet in under bordet. — Då kunde ej Bruden längre bärga sig från att le; och nu hände henne en hastig olycka, hvaröfver hon blef förargad och skammandes, då hon snöt sig för att om möjligt blanda bort korten; — och dermed så försvunno alla de små och deras upptåg för hennes ögon.
Deraf är det vanliga ordspråket, då någon förgår sig i lag eller så, befattar sig med det honom ej tillhör, såsom t. ex. då en karl stoppar bränderna under en kokande gryta (hvilket ej är bra): »Se der ha' vi nu Skote-skaffaren!»
J. P. Enderberg.
Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.86-87