Bröllop och trollspel

Det skulle engång vara bröllop vid Anderse i Bara. En ung rask dräng hade redan såsom bröllopsbjudare, efter vanlig god bonde-sed, med en lång högtidlig lexa inbjudit hela »bide-laget» inom soknen, och jemväl »utsoknes» slägt och vänner, och kom nu hem åt Anderse förbi Bara-berg.

Men vid så hastigt humör och så välplägad som han var, föll det honom in af ungdomligt öfvermod att göra ett besök på Bara-berg, och jemväl inbjuda Backe-råen eller trollen der att infinna sig på det blifvande bröllopet vid Anderse: hvarpå han spårrade sin häst och red flinkt upp på det beryktade berget och radade der upp hela sin ståtliga bröllops-bjudar-lexa. När han slutat denna, kom en liten kärring fram och bjöd honom dricka ur en silfver-kanna; men han försmådde alldeles drycken ur ett så simpelt kärl. Då kom kärringen snart åter fram med ett präktigare dryckes-kärl, en skinande guld-kalk. Bröllopsbjudare[n] tog nu kärlet i sin hand och lagade sig att dricka; men i detsamma slog han innehållet bak öfver hästländen och red så i sporrstreck ned från berget med guldkalken.

Kärringen med otaliga andra troll ur Bara-berget förföljde honom då med stort gny och dån i hamn och häl; men han hade en så starksprungen häst, att han dock fick försprång att skynda i gård till Anderse, och stack kalken in i hufvudet på en vedkast. Sj elf störtade han sig af hästen och så hufvudstupa in i stugan och dörren till. Trollen refvo då förbittrade ner hela vedkasten, men vedkastens hufvud hade de ej makt att röra, emedan vedträden der lågo i kors — så att guldkalken fingo de icke; men hästen den »plundererade» de genast och refvo honom i tusende bitar.

Emellertid hölls snart derefter bröllopet i Anderse gård med vanlig högtidlighet och glädje; och rofvet från trollen i Bara-berg, guldkalken, stod till heders och skinade på bordet i bröllops-salen. En stor mängd ungdom och folk hade som vanligt samlat sig utanför i bröllopsgården, och »skaffarfolket» och »öltapparen» voro som bäst sysselsatte att bjuda dem till bästa af öl, kaka och brännvin; då skaffaren också bjöd en tiggare som stod bland de andra i folkhopen en gång öl ur en prydlig silfver-bägare. Men tiggaren betackade sig för »skänken»; och sade sig ej vilja dricka om han ej finge hedern att dricka ur den rara guldkalken som stod derinne på bordet — hvarvid han i förstugan, der de stodo, pekade på kalken inne uti bröllops-salen. »Nå», sade skaffaren, »det kan du väl ock få, efter du är så stor af dig!» Men, visk! som tiggaren fick tag i guld-kalken, försvann han med stort gny och brak, och tog stugu-taket med sig och all glädje från bröllops-gården i Anderse; ty det var Trollet uti Bara-berg som så listigt tog den röfvade guldkalken tillbaka!
N. Westman.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.116-117