Bortbytingens skrämmande öde

När engång en Bondhustru vid Tengelgårda i Lärbro var med sitt lilla barn ute på marken, och, då hon skulle uträtta sina »årkar» lade barnet ifrån [sig] på jorden, fick hon, då hon om en stund skulle se efter barnet, se tvenne barn liggande der och alldeles lika hvarandra. Det ena barnet var gladt och vänligt, log mot henne, klappade med händerna samman och räckte ut dem mot henne; det andra åter vred sig tvärsfrån och ville inte se åt modren, såg nedslaget ut och nästan som »tåfligt», och när hon ville ta' i det, skjöt det irrodrens händer bort. Bondhustrun blef då ängslig, ty hon kunde straxt veta att det ena vore en bort-byting eller »skifting»; men hon visste icke hvilket barn tillhörde henne. Hon knäppte då hop sina händer och bad Gud med många böner att hon måtte få upplysning derom; men derunder kom hon i håg att hon bundit ett korss på barnets bröst. Hon såg nu efter, och fann korset hängande på det dåliga barnets hals, och tog så detta hem med sig. Men det hade alldrig sedan någon trefnad; gråt ständigt och jemrade sig, blef efter handen allt fulare och »oskapligt i munnen», såg för illa ut, och dog slutligen för några år sedan.

En Hustru gick engång ut från sitt barn; och när hon kommer in igen, så ligga två barn jemte sig i vaggan och de voro hvarandra alldeles lika. Hustrun blef förfärad vid denna syn, och springer straxt in till gårds-hustrurna och beklagade sig och bad dem för Guds skull komma in och se olyckan. Men när de kommo in i stugan, låg det inte mer än ett barn i vaggan; det andra var borta. Då blef den arma Modren ännu mer hjertängslig, och tviflade nu starkt derpå, att det vore hennes eget barn. Men då de andra qvinfolken bedt henne vara tillfreds och först se hvad det kunde bli af det, tog hon sig barnet an, men dock med största förtviflan i sin själ. Det blef ock allt sämre och »hapligare» att se på, och Bondhustrun fann då att barnet var ett riktigt »Bytes-barn», och att hennes eget var bortbytt. — Men en dag då hon bakade, bad hon innerligen till Gud och att Han ville förlåta henne all synd om det var hennes eget Barn; ty hon hade beslutat, att bränna opp barnet lefvande i ugnen. Hon tog då barnet och lade det på ugnsspaden. Men just som hon skulle skjutsa in det i den brinnande ugnen, kom ett qvinfolk ropandes med ett barn på armen: »Låt mig få mitt barn igen, här har du ditt!»
J. Wallin.

[I marg.]: De Små under Jorden lägga ett annat barn i ställe, som blir omättligt, vantrefligt, som ej kan tala, blott mumla och »drumbä».
J. L-n. Tjängvide.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.190-191