Bonden som aldrig vila fick

En Bonde i Klinte hade efter sig tre hustrur; ty de dogo snart efter hvarandra, och slutligen dog Bonden sjelf med. Men han fick alldrig ro i sin graf; ty han låg redan morgonen efter begrafningen ofanpå grafven. Presten uti Klinte begrafde honom då om igen; men ej med bättre framgång — Bonden låg dagen derpå åter oppe på sin graf. — Nu begrafde den ene Prästen efter den andre honom; men Bonden låg likafullt alltid morgonen derpå uppe på grafven. Slutligen brydde man sig ej vidare om liket, utan lät det sålunda ligga på kyrkogården. — Då engång Klinte-Prästen hade gästabud, dracks det dugtigt; och några af hans ystra gäster narrade för goda ord och hederlig betalning en gammal enfaldig piga att sent om qvällen gå ut på kyrkogården, ta' den döde Bonden och bära honom in i gäst-salen för att drifva spass med liket och skrämma qvinfolken och andra. — Hon gjorde så, och de druckna gästerna roade sig en stund med detta stygga nöje i Prestgården.

För ökad betalning bar slutligen den gamla pigan liket tillbaka igen till sin graf. Men ditkommen ville ej liket släppa henne: hon tiggde och bad, men det hjelpte intet! Slutligen lofvade dock den döde Bonden släppa henne, men med vilkor att hon skulle göra honom en tjenst, det pigan ock i sin hjertängslan lofvade, då den döde sade: »Gå in i kyrkan; der sitta tre Hustrur i en bänk med hvar sitt ljus för sig dessa äro mina tre hustrur som jag mördat efter hvarandra, hvarför jag alldrig fått ro i min graf; bed du dem att de måtte förlåta mig, så får jag ro: bara du ta'r på kyrkdörren, öppnas den för dig!» — Pigan gick förskräckt, kom in i kyrkan, och der suto de tre Hustrurna i sin bänk med hvar sitt ljus för sig: hon tog då sin själ i sin hand, gick fram till dem, helsade från deras man och sade att han bad dem att de ville förlåta honom hans synd emot dem. Då svarade de med en mun: »Vi förlåta honom gerna, om Gud vill förlåta honom!» — Med detta svar gick pigan åter ut till den döde Bonden på kyrkogården, då han sade: »Det har Gud velat länge, men — — —!» och dermed sjönk han ner i jorden och fick ändtligen ro i sin graf; och pigan återvände midt i natten förskräckt men oskadd till Prestgården.
O. Fr. Hartman.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.253-254