Bonden och skogstrollet

En Bonde var engång gången i ko-skog och gick derunder och rökade på sin lilla pipnubb. Han gick länge och väl, och slutligen slocknade hans pipa. Men som han gick, fick han se det lysa bort i skogen: han gick då nyfiken dit åt, och fick snart till sin förundran se en gammal stygg krokryggig gubbe med långt hvitt skägg stå och röra med en lång käpp i en gryta, som stod och kokte på elden. Men i alla fall gick Bonden fram och helsade och bad skogsgubben att få tända på sin pipa vid elden. Men Skogs-Gubben svarade: »Det får du inte!» Men Bonden låt sig inte förtycka, utan framtog helt lugnt eldstål, flinta och »finnekyt» och slog sig eld, så att stålflingor och flintsmulor flögo hurtigt kring, och fick så eld på sin pipa och gick sedan sin väg.

Men Bonden hade ej gått långt stycke förrän Trollet ropade åt honom: »Hör I, kom hit och tag ur min gryta det smolk som I fällde i henne!» Nå, Bonden vände om, gick dit och såg ner uti grytan och sade: »Hvad ropar I efter, jag ser ingenting som jag släppt i din gryta — det är allt väl!» och så gick Bonden sin väg. När han nu gått ett stycke, ropte Trollet om igen det samma till Bonden; men Bonden brydde sig nu ej mera om det ohjelpsamma Trollet, utan gick sin väg fram efter sina kreatur, men fick dem då ej hem med sig. — Men andra dagen gick Bonden åter ut i marken att leta efter sina kräk; men då fick han snart ögonen på skogstrollets gryta, som stod i askan, men full af silfverpengar och dukater: Bonden tog dem glad och vardt riker man för sin tid. — Slut.
P. H:n Gannarfve i Dalhem. C. Lindegren.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.320