Bonden och Haffruen

En Bonde från Kinnare i Lummelunda var en dag ute och fiskade på Martebo-träsk; men Bonden kom ej tillbaka. De letade efter honom i många dagar, men de funno honom icke. Det blef då en stor bedröfvelse i Gården, men han var och blef borta. Hans Enka, som sörjt den drunknade ett helt år, fick så friare, och beslöt att gifta sig för att få hjelp att bruka hemmanet; och redan var bröllops-dagen utsatt.

Mellertid var Kinnare-Bonden från Träsket borttagen af Haffruen och skulle hos henne vara såsom betjent. En dag sade Haffruen till Bonden: »I dag skall din hustru vara brud!» — Bonden bad då Haffruen att han skulle få gå hem och se sin hustru brud. Haffruen tyckte ej synnerligen väl om hans begäran, men svarade dock: »Ja, du skall få gå hem då på några timmar, men du får ej gå längre än i förstugan; och kom snart tillbaka, eljest kommer jag och hämtar dig!»

När nu redan alla gästerna voro samlade i Bröllops-gården och bruden var färdig, träder hennes förra man, som varit borta öfver året, in och helsar! Bruden ropar då till i förskräckelsen: »Hvad i Herrans namn kommer du ifrån? Jag trodde att du var död!» — Han talte nu om att han varit borttagen af Haffruen, och måst tjena henne. Det blef nu en hjertans glädje; och det första giftermålet skulle stå fast.

Men som Kinnare-Bonden dröjde för länge vid hemmet, kom Haffruen med stort oväsen efter sin betjent; men hon kunde omöjligt komma åt honom för Prästen. Då blef Haffruen så rasande, att hon ville stjelpa byggningen omkull, men fick det ej; utan tog då verkligen spishällen ur spisen i stugan med sig, och satte den ner vid landsvägen jemte Kinnare »qvior», der stenen ännu står i dag, till en åminnelse. Och då sade hon: »Nu skall jag alldrig mer komma uti Marteboträsk!» -- Slut.
J. Wallin Snaldarfve i Martebo.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.164