Bonden och åskguden

En Bonde gifte sig och mådde mycket väl; ty han hade fått en hygglig qvinna till hustru, med hvilken han var mycket lycklig och hade flere barn. Men då han hade varit gift med sin hustru i sju år, var han en-gång med henne ute på marken och bärgade in hö; och då uppkom det ett förfärligt oväder, och åskan började gå. — Bondens hustru började då blifva grufligt ängslig, så att hennes hy förvandlades alldeles och svetten sprack ut på hennes ansigte; och vid den första torn-skrällen kunde ingen mera få någon makt med henne, utan hon börja ursinnig springa bort öfver ängen, hän under en gammal ihålig ek. Knapt hade hon med tjut och låt kommit dit, förrän Bonden såg att hon var ihålig bak: det var »Thors-pjäsku» — och åskan slog till med en förfärlig knall i eken; allt insveptes i rök och dam, och Bonden såg alldrig mera af sin hustru, som narrat honom så illa och var sjelfva Thorpiäsku.
Kristen Kristensson, vid Tjeldare i Boge.

[I marg. står]: Bonden vid Bara i Etelhem gick under åska ut på trappan för att »visa bort thornspjäsku», men slogs straxt af »thornet» i hufvudet, hvarmed alla benen i hans kropp voro söndermalade, så att han dog på - blixten.
A. Kollberg, f. 1804, landtmätare.

[Koncept i R 625: i1, s. 66 (1874).]
På Fårö band man en sax på ryggen af små barn, som gingo ute under åsk-väder.
A. Kollberg.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.160-161