Bengt i Mäster-myr

För långliga tider sen hade en Bonde vid Gervalls i Hogrän vid namn Bengt svurit ett stycke Myr till sig uti Mäster-myr, hvarför Bengt efter sin död alldrig fick ro i sin graf, utan måste han jemnt gå och spöka i Myren, der han ofta för folken tillstälde allahanda upptåg och skälmstycken. — Då Folken en dag i en angränsande gård var nere på myren för att slå foder, då de, ännu tidigt på förmiddagen, fingo höra »sine folk» ropa från landet att de skulle komma hem och få middag, Men Husbonden, som slog före, tyckte att klockan alldrig ännu kunde vara tolf, hvarför han fortfor att slå. Men återigen hörde man ropen, som kallade dem att få middagen; och nu gaf man sig åt landet, ehuru det förundrade dem att tiden på dagen redan kunde vara så långt liden. Men när de då hunnit halfvägs mot hemmet, började Bengt gnägga och skratta högt i vädret. När Bonden hörde det, vände han sig om, och fick då se Bengt sittandes oppe i toppen på en björk och gjorde der allahanda »hyss», log och fröjdade sig åt att han så bra narrat dem. Då ropade Bonden åt honom: »Ja så, sitter du der din skälm — jag kunde väl tro att det var du!» — Då vände de om till myren, och slogo nu ännu två goda timmar, innan de fingo höra middags-ropet från hemmet, hvilket Bengt så noga kunde härma, att de trott det vara deras folk som ropat.

I samma granskap bodde en Skomakare. Så snart Bengt visste att Skomakaren var borta och sydde och att Hustrun var ensam hemma, gick alltid Bengt om nätterna in till henne, satte sig och frös och huttrade vid spisen, gjorde så eld opp och satt och värmde sig. Det hände den ena gången efter den andra, och på slutet blef Skomakare-hustrun så van med det, att Hustrun som låg i sängen engång frågade Bengt som satt vid spisen, hvarföre han så gick opp till henne om nätterna. Bengt svarade då: »Jag fryser och far illa — svär alldrig falskt Mor!» Och då hon sade: »Kan I inte gå gå någon 'anderstans' och värma Er», svarade han: »De äro skälmska emot mig, men I är så bra!» Och der-med så gick Bengt sin väg den gången.

Alldrig får Gervalls-Bengt någon ro; ej heller lemnar han andra någon frid: så fick en gång en Piga, som var gången i ko-skog eller före att drifva hem korna, gå hela natten igenom utan att hon kunde hitta hem; hvart hon förde sina kor och ville fram, var de[t] långa »tunar» som stängde vägen för henne, der hon förr alldrig sett någon »tun». Först mot morgonen visade sig Bengt och hade så roligt att han kunnat narra henne; och sedan voro alla villande »tunar» borta, och hon fick ändtligen i fred komma hem med sina kor.

Åter skulle en Piga en Söndag gå till kyrkan, då hon fick höra någon stå och hugga i skogen, och när hon kommer litet längre fram får hon se en liten gosse som stod och klyfver »troder» — han var gråklädd och med röd stickmössa. Hon stadnade då och såg på honom. Men när hon nu gick igen, kom hon visst ej till kyrkan, utan hem igen; — och nu förstod hon att Bengt narrat henne i skogen.

Alltid vid stora Högtider eller då frost först inträffar om hösten är Bengt ute och körer på isen, och det låter alldeles såsom många voro der ute och körde; men då man går dit för att se efter, fins der alldrig någon menniska, men bara man går derifrån en handvändning, så är Bengt redan åter färdig med att köra och rusta på isen, att det hörs lång väg. — Man är så van med hans upptåger, att man ej vidare bryr sig om det. — Slut.
J. Wallin.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.130-132