Den vita kon och lyckan

Det var en gubbe på en skogevall - inte var det Bondskogen, törs inte säga om det var Rosstjärn eller Fagerköl - han satt och titta ut genom fönstret, och då fick han se en hel hop med vita kor, som gick förbi, och en kvinna gick före och en karl gick efter pch körde på. Dom hade en ohjälpligt fin vacker skälla på skällkon, så det var som en finan musik, och då tänkte han att det där kunde då aldrig vara nåt riktigt, det där då. Men då hade han hört, att om en tog nånting som var stål och kasta över, så skulle dom inte slippa nån väg. Då kom han ihåg, att det satt en syl i väggen bakom honom. Och han tog sylen och kasta över, och då stanna en ko. Och han vart brydd hur han skulle göra med den där kon, och det var kväll, och hon stod där hon stod hon, en vit fin ko. Men så gick han ut förstås och tog och ledde kon opp i fäkset. Och så fick hon vara, och han var ju nästan brydd han, för han tyckte han gjorde nåt tokigt, men hon fick vara där. Om natten så kom det två, karl och kvinna, kom inom döra där och fråga, om dom fick igen kon. - "Jaa, kära hjärtanes, ta kon", sa han. Han vart fäjin han, att han skulle bli fri'o. Men då sa han: "Gå opp i fäkset och ta henne." - "Ja, vi har varit dit", men dom kunde inte ta henne, "för det hänger en länk i döra." Det hängde en länk med som ett kors på knappen, och då kunde dom inte ta henne. Men om han ville vara snäll och följa dom dit och leda ut henne så... Och det gjorde han, och då så tacka dom honom, och han skulle få lycka med krettura och hanses barn skulle få lika. "Men hälsa grannen eran, att han ska flytta stallet, för hästen hanses pinkar på bordet vårt", sa den ena. Och dom hade otur med den hästen i gården, han bruka stå alldeles blöt om morron. Men nu flytta dom stallet, så vart han lugn, hästen, och det vart tur i stallet.

Källa: Bengt af Klintberg 1972: Svenska folksägner. Stockholm. s. 155