Trollpackans ondskefulla makt

Förr i tiden hade inte föräldrarna barnen till dopet själva, utan det var nån annan som gjorde det åt dom, och som vart gudfar eller gudmor åt barnet. Nu var det en riktig trollpacka här i socknen, som var gudmor åt en barnunge. Dom sa då alla, att hon hade inte haft den där jäntan till prästen, utan när hon gick till honom och skulle få henne döpt, så tog hon något annat istället för barnet. Det kunde vara en kvast eller något tocke, och så när hon kom till prästen förvände hon synen på honom, så han inte såg annat än att han döpte en barnunge. Jäntan själv ville hon ha med sej på sina äventyr. En kväll, när jäntan var föll en åtta-tio år, så satt hon i spisen, och rätt som det var så sa hon: "Mamma, kom hit och håll i mej, för nu är gudmor här och vill ta mej igen, men jag vill int följ mä ho nå." - "Vad är detmed dej, flicka", sa moran åt henne, men då kunde inte flickan svara. Hon satt som hon satt förut, men hon var alldeles som förstenad. Då hade den där trollpackan tagit flickan själv med sej till Josefsdal och förvandlat nånting där i sppisen, så det såg ut som en jänta. När dom vakna om morron efter, låg flickan i sängen sin och sov så gott som vanligt. Men sen på dan tog moran och tala med henne och fråga henne vad gudmor hade henne med sej på om nätterna. Då tala flickan om alldeles hur det gick till på Josefsdal. Gudmora hade en hel hop med käringar med sej och red opp dit, och sen hade dom som en familj oppe där, och käringarna baka och skura och bryggde och laga mat. Dom som var små, dom fick leka och ha roligt. Men ett rum oppe där fick inte barna gå in i. Men käringarna gick in dit, och då smyla barna sej till att titta lite. Inne där var det en karl, som jäntan tyckte var bunden, och när gummorna kom ut därifrån hade dom fått den där smörjan, som dom smorde sakerna med när dom skulle fara dit. När moran till jäntan fick höra en tocken historia, tog hon jäntan med sej till prästen och fick henne kristnad. Prästen öste henne med vatten, och sen hade inte gudmora nån makt mer att få henne med sej.

Källa: Bengt af Klintberg 1972: Svenska folksägner. Stockholm. s. 230-231