Tomtemöte i kvarnen

Skräddaren Aug. Abrahamsson. Gröngölsmåla, Tving s:n, född 1855 i Eringsboda s:n i Blekinge, men vid sitt giftermål i unga år inflyttad i Tving s:n, berättar:

Här i Gröngölsmåla, en halvtimmas väg härifrån mitt hem, var förr både såg och kvarn. Ägaren hette johannes Israelsson, han hade sågmästare som stod för sågningen. Så sent som 1910 var både såg och kvarn i arbete, men sedan har det blivit sämre och sämre, och jag har ingen reda på varför det fått så förfalla att det nu inte är annat än ruiner av alltihop. Vid julen 1910 hade jag varit borta på en gård och arbetat, det var smällande kallt om kvällen då jag skulle gå hem. Jag hade min väg förbi kvarnen. Jag blev glad då jag såg att en stor brasa var tänd i kvarnkammarens spis. Jag gick dit in för att värma mig ett slag. Då jag kom in i kvarnkammaren, gladdes jag åt den stora brasan och såg bara på den, men så varsnade jag vid det ena spishörnet en liten gubbe, som satt der och vände ryggen åt mig. Min första tanke var nu att det möjligen kunde vara sågmästaren, som gått dit in ett slag för att få sig en liten uppvärmning. Men nu betraktade jag gubben lite närmare, och förstod strax hur det hängde ihop. Det var en tomte, vilket inte alls var något ovanligt, varken i kvarnen eller hemma i ägarens hus, men om det var samma tomte det vet jag inte. Han satt der emellertid vid spisen och var klädd i grå, lång rock, samt trekantig hatt som var brun till färgen. Jag hälsade, och då vände han ansiktet åt mig och såg på mig med ögon så stora som kaffekoppar. Han sade ingenting och jag skyndade mig ut igen. Jag är eljest inte rädd för en tomte, man skall bara inte säga något retande eller sårande till honom. Om man, utan att så därför, kommer i vägen för en tomte och får en örfil, den kännas icke dagen efter, men får man en örfil, av en tomte som man avsiktligt smädat med retfullt tilltal eller hånfullt tillmäle, den örfilen lägger en i sängen der man kan få ligga ett par veckors tid.

Ägaren till kvarnen och sågen, tog varje julafton av all slags mat de hade, lade det i ett fat som ställdes i kvarnen, samt ett dylikt fat uppe på vinden i sin bostad. Morgonen efter voro faten tomma, och man var viss på att det var tomtarna som hållit tillgodo.

Jät i juli 1931 Aug. Strömberg.