Skogsnuvan vid sjön

En annan gång: Min gumma och jag hade plockat smultron, som vi skulle sälja i Ronneby. Det är långt härifrån och till Ronneby, men vi känna till ginvägar, över johannishus skogar, det är ju två mil i alla fall, men vad skall den fattige göra annat än taga det lilla som bjudes. Gumman gav sig i väg och jag följde henne ett stycke. Klockan var tre på morgonen, och då vi kommo dit ned vid den der märkvärdige hallsjön, der vattnet rinner in Tolesbodasjön stod der ett fruntimmer, ett stycke från vägen, och tvättade sig. Jag sade då till min gumma: Se du! der står en och tvättar sig så dags på morgonen! Hon såg det och sade: Ja men vem kan det vara? Hon är väl inte riktigt veti vettig, klok? Nä, svarade jag, det kan du väl begripa att det inte är någon annan än skogsnuvan! – Jag var orädd som vanligt, särskilt då jag hade klart för mig att det bara var skogsnuvan. Jag ropade till henne: Jo, du står der rätt fin, ditt lea skrälle! Då bara gjorde hon som alltid, slog upp ett flatskratt, som gör ondt i hela kroppen, även om man inte är det allra minsta rädd. 'Så försvann hon med en susning i skogen.'