Skogsnuvan på isen

En bit uppåt backarna här, bor ett folk. De voro inte mindre än fyra personer, som på en gång sågo dändära skogsnuva. Det var vid hallsjön även det, för der finns Tåckan dära bråte. Jo, dessa fyra personer hade varit ute i markerna, jag minns inte vad det var de hade gjort, men det var på senhösten och det hade frusit på om natten förut, så det var en tunn ishinna på vattnet, som inte hunnit smälta på dagen. Då nu dessa fyra personer körde hem på kvällen sågo de att en käring med blå kjol, rödrandigt förkläde och klut på huvudet, gick derute på isen över sjön, från den ena stranden till den andra. De stannade, såg på käringens vadring över isen, blevo eniga om att det kunde inte vara någon annan än skogsnuvan.

Isen var icke så stark att den kunnat bära ens en kråka. En av dem gick direkt ned till sjön för att överbevisa sig själv om isens hållbarhet, han slog ett slag med piskan, isen brast, sedan visste de rästen. Käringen hon gick över till motsatta stranden, der hon försvann så snart hon landat.