Skogsnuvan och skräcken

Väster eller kanske mera sydväst om stationen Alnaryd i Tving s:n, ligger en bergig och backig trakt, usla vägar, smala och backiga mellan höga bergåsar, en mängd småsjöar som kallas gölar ligga i dälderna mellan löv- och barrskogar. Dessa gölar ha sitt utlopp i någon liten bäck eller å som förmedlingslänk med en annan liknande göl o.s.v. till större strömmar som rinna ut i havet, då de först passerat igenom Herregården Johanneshus väldiga områden. Här äro milsvida skogar, med skog som är sällsynt i Sydsverige. 36 meter höga tallar och granar, ekar som 5 man knappast kunna omfamna. Från Alnaryd station och Alnaryds herregård och sydväst ut ligger ett milsvidt område som heter Gröngölsmåla. Många större och mindre gårdar finnas på detta område men alla ha ett gemensamt namn, Gröngölsmåla därför att alla ställen fordom tillhört, eller utgjort en enda stor gård med nämnda namn. Att folket i denna, eller liknande trakter, äro vidskepliga, förvånar jag mig inte över. Dessa midt på dagen mörka skogar, dess ensliga stigar, som än leda upp på höga bergsknallar, än hundratals meter längre ned till någon liten göl i vars vatten, ofta genomskinligt som källvatten, lodrät bergvägg ofta ses stiga ned, och vars fasta botten midt i gölen, ännu inte påträffats. Här i denna trakt, har jag nu vid midsommar gått en vecka och studerat naturen och folket, och efter denna inledning skola vi tala om "skogsnuvan", som befolkningen här synas vara nästan personligen bekant med. Dock så som man är personligen bekant med en ovän.

Skräddaren–och för rästen liteavvarjemakaren August Abrahamsson i Gröngölsmåla, Tving s:n Född 1855 i Eringsboda s:n i Blekinge men vid sitt giftermål i unga dagar inflyttad i Tving s:n och till det lilla torpställe, som han ännu med god hälsa och nästan ungdomlig vigör bebor och sköter. Han berättar: Här finns så mycket otyg i skogarna och i sjöar och berg här, så det är rent förfärligt om en ska tro allt va di berätta. Jag är inte av den sortens folk som får se eller höra varken spöke eller troll, men nånting så vanligt som skogsnuvan, det är här väl inte någon utan de sett, en eller flera gånger. Hon rogar sig med att ställa till om det spektakel för folk, så att de fara vilse på sina egna ägor, der de gått hundratals gånger och känna till nästan varje sten och tuva på de små skogsvägarna. Jag hade t.ex. varit och besökt en dotter jag har, som är gift och bor på ett ställe som heter Tolseboda, det är på johanneshus ägor (Johannishus, BEs anmärkning) Jag skulle gå hem om kvällen, det var på vintern, det var stjärnklart och gnistrande kallt och mycken snö, men vägen var pload plöjd, så godt man kunnat med en liten snöplog. Nu är det så, att ett litet stycke väg härifrån mitt hem, ligger en liten göl eller insjö mellan bergen, vi kalla den gölen hallsjön, kanske den har fått detta namn på grund av alla de berg, bärghällar och hallar som ligga rundt omkring sjön. Ifrån den sjön går ett litet strömdrag under vägen och vidare in i mörka skogen. Då jag på min vandring mot hemmet kom just invid denna lilla strömfåra, tyckte jag mig i sena kvällens tysthet höra något. Jag stannade, såg bortåt strömmen i dess riktning mot skogen. Der invid skogsbrynet stod en käring och tvättade kläder i strömmen. Jag har alldrig varit rädd för något sådant och var det inte heller nu. Jag frågade: Vem är du som midt i vintern och midt i natten och långt från hus och hem, står der och tvättar lasar kläder. Hon slog då upp ett hemskt skratt och försvann i skogen. Jag minnes så väl att hon hade blå kjol, rödrandigt förkläde och klut på huvudet. Nu gick jag, lite underlig till mods, men inte rädd. När jag gått bara en liten bit, till nästa krök av vägen, såg jag ett fruntimmer gå framför mig, ungefär 50 meter, hon såg så naturlig ut att jag tänkte: Det är någon som också varit ute i något ärende. Jag skall se vem det är. Nu gick jag så fort jag kunde men jag var ständigt lika långt ifrån henne. Jag tänkte inte alls på något övernaturligt utan började nu springa, för att hinna upp henne, men avståndet oss emellan var och förblev detsamma. Nu var jag ju i detsamma hemma, just här, och hon var då på den flata hallen deruppe. Jag stannade och skrek ett god natt till henne, och åter hördes detta hemska skratt som ekade långt bort i den kalla och tysta natten. Si en sådan syn, det är ingenting att bli rädd för, det vet man ju att det är skogsnuvan, och det har alldrig sports att hon gjort någon människa något farligt ondt. Hon bara narras och skämtar med folk och sen skrattar hon åt alltihop, men själva skrattet är värst att höra, det är hemskt, man glömmer det alldrig.