Skogsnuvan och Oroldagen

Har man träffat på skogsnuvan, sett henne, talat med henne, eller på vilket sätt som hälst kommit i beröring med henne, bör man inte tala om detta innomhus samma kväll eller dag, utan vänta tills dagen eftter, eljest blir hon arg och det får man lida svårt för. Döda någon har hon inte makt till, men plåga en mänska i vekevis veckotal, det kan hon, det har jag själv fått erfara. – Ett stycke väg härifrån, in på johanneshus område, ligger ett ställe som kallas Råsarna, jag var der och sydde kläder, det var 1890, och det var hos Johannes Svensson på Råsarna.

Jag behövde gå ut i skymningen för att kasta mitt vatten. Jag stod der vid den ena husgaveln, som vetter åt vägen som går der förbi. Medan jag stod der kom en gammal stor käring gående förbi, jag hälsade men inte hon, ehuruväl att det var hennes skyldighet att hälsa som kom och gick förbi mig. Jag tänkte inte på att det kunde vara skogsnuvan. Hon var inte så klädd, som hon brukar vara, och inte så lång och smal häller. Men det hade varit hon i alla fall, för det fick jag sannerligen erfara sen. Då jag kom in var det matdags och vi satte oss till bords. Jag kom, utan betänkande, till att säga: Vad det var för ett obildat käringsåbäke som gick förbi mig härute, jag hälsade, men hon sa inte ett smack (inte ett ljud). Johannes hötte nu med näven mot mig och sade: Det dära skulle du väntat med att säga, tills i morgon! – I samma ögonblick sjönk jag ihop och man fick bära mig i säng. Dagen efter fingo de skjutsa mig till mitt hem och jag fick ligga till slängs i jämt tre veckor, med rysliga plågor och blod flöt ur båd näsa och mun. Men sen har jag både aktat mig själv och varnat andra, från att tala om sådant samma dag. Jät i juli 1931. Aug. Strömberg