Karl Horns mystiska piska

Skräddaren Aug. Abrahamsson, Gröngölsmåla, Tving s:n Född 1855 i Eringsboda s:n, Blekinge, men vid sitt giftermål i unga år, inflyttad till Tving s:n, berättar:

Detta jag nu skall berätta hände här i Tving i min ungdom, men jag fick bekräftelse på det, efter att jag blivit gift. Här var en så kallad stortorpare som hette Karl Horn. Han var med att köra lass av något slag, mellan eller rättare sakt – från Nättraby till Ronneby. Hans sällskap bestod av två bönder som hade hästar, själv hade han blott ett par små oxar. Vid avfärden från Nättraby föreslogo bönderna – på skämt –, kappkörning till Skillinge Gästgivaregård i Listerby socken, som ansågs vara halva vägen till Ronneby. Horn tog dem på allvar och sade: mena ni verkligen vad ni säger, ni som ha hästar, och jag har bara ett par små oxar? Ja, sade de – även nu på skämt – två unga oxar kunna väl gå eller springa så fort som en häst. Ja, sade nu Karl Horn, så sätter vi väl i väg då, och gav sina oxar en släng av piskan. Det bar i väg så pass att hästskjutsarna blevo långt efter, och när dessa ändtligen hunnit fram till Skillinge gästgivaregård, hade Horn hunnit med att äta och taga sig fyra supar. – jag har glömt att omtala att det gällde ett vad, om ett stop brännvin för den som kom sist. Det var detta som var rekvirerat och som Horn vunnit, och var av han redan tagit sig fyra supar. Nu voro bönderna mycket fundersamma över hur det egentligen kunde vara möljligt för Horn att vinna vadet. Då de frågade honom hur han burit sig åt, svarade han blott: en god piska hjälper! – De ville nu se hans piska, det fingo de också men inte handtera den.

Då jag flyttat till Tving och fick höra talas om Karl Horn och hans piska, gick jag dit der han bott, han var död, men han hade en dotter som bodde der. Jag började nu att utfråga henne om kappkörningen till Skillinge, om det var sannt. Jo, sade hon, det var det och det var hans piska som gjorde att han vann vadet. Men ingen människa fick lov att röra vid hans piska, och varenda kväll då han lade sig, ställde han piskan i sängen vid huvudgärden, och der stod piskan också när far låg å sitt yttersta, men det hemskaste med piskan var att då far tagit sitt sista andetag försvann piskan i samma ögonblick och fanns alldrig mera till. Jät i juli, 1931, Aug. Strömberg